Om normalitet
February 18, 2009
Barn i skolåldern och uppåt använder oftast en väldigt snäv betydelse av ordet normal. För dem betyder normal inte bara ett sorts medelvärde, utan det är även normerande: Det betyder hur man ska vara.
Det beskriver ett sätt att bete sig, klä sig, prata och uttrycka sig som är socialt acceptabelt inom en grupp. Det beskriver vilka intressen som man får ha. Att bryta mot vad som anses normalt är att utsätta sig för påpekanden, mobbing och utanförskap.
Men den sortens normalitetsbegrepp blir ju ett fängelse. Alla har vi egenheter, intressen och kreativitet som inte riktigt passar inom en så snäv gräns. Vi vill ju också vara oss själva, vara unika.
Som vuxen och bättre upplyst om livets mångfald måste man göra begreppet mycket vidare för kunna använda det i en normerande betydelse: Normal är man om man kan leva sitt liv utan att skada sig själv eller andra. Punkt.
Den som går ut på stan klädd i potatissäckar för den tycker det är fint är lika normal som den som klär sig i kostym. Det är inte onormalt att gå omkring i lösnäsa, bara lite ovanligt. Den som roar sig med att tala baklänges eller memorera bilars registreringsskyltar är inte onormal, bara ovanlig.
(Jag skrev något liknande i Jonas Gardells gästbok. Här får texten ett mer permanent hem.)
